Alla inlägg under januari 2011
Man kan vara för höga ambitioner, tävlan och studiedisciplin utan att förespråka vare sig tvångsmässig drillning eller ett föräldraideal som för tankarna till ett slags familjediktatur. Vägen mot kreativitet och lycka i livet går sällan genom en ensidig betoning på krav. Uppskruvade förväntningar riskerar snarare att skapa plågsamma besvikelser, när barnen senare misslyckas med målen eller känner sig kuvade i sin utveckling. Så långt skulle man kunna avfärda Amy Chuas essä som en antihumanistisk pamflett. Samtidigt vore det att göra det för enkelt för sig, eftersom hon också ringar in den prestationskris som många västerländska samhällen hamnat i. Att förfasa sig över ett auktoritärt utbildningsideal döljer inte att flera asiatiska länder utklassar stora delar av västvärlden i ämnen som matematik och naturvetenskap. Sverige, med en lång och stolt ingenjörstradition, ligger särskilt illa till i dessa jämförelser. Och vad gör vi åt det? Hånar koreaner, kineser och japaner eller försöker dämpa våra egna tillkortakommanden? Jag hade precis hämtat mig från Amy Chuas bredsida, när den briljante ekonomhistorikern Niall Furgeson i fredags gästade Stockholm för att tala hos Skagen fonder. Han skakade om publiken med mängder av belysande exempel på västvärldens tilltagande stagnation och Kinas oerhörda framryckningar.
Därför har Frankrike och hela EU ett särskilt ansvar för den fortsatta utvecklingen i Tunisien. Bryssel bör kräva demokratiska reformer och erbjuda hjälp i form och bistånd och expertis. Unionen har en betydande kunskap om hur den fredliga övergången från kommunistdiktatur till demokrati och EU-medlemskap i östra Europa gick till. Den kan säkert komma till nytta i Nordafrika. Dessutom behöver EU locka med en öppen politik för hela Medelhavsområdet. Den drygt tioåriga så kallade Barcelonaprocessen har fått ytterst magra resultat. Och den särskilda Medelhavsunion som inrättades på initiativ av president Sarkozy har hittills blockerats av politiska motsättningar, diffusa målsättningar och komprometterats av att Bryssel håller diktatorer som Ben Ali under armarna. Det är bara ett hav som skiljer den europeiska kontinenten från den afrikanska. Det kan också ses som ett sammanhållande vatten och ett bevis för att Nordafrikas öde angår Europa.
I sak är det inte svårtI sak är det inte svårt att finna vägar till långsiktig budgetbalans. Bensinskatten kunde gott höjas med en dollar per gallon över en viss tid. Sjukvårdsförsäkringar genom arbetsgivaren borde förmånsbeskattas, eftersom de är avdragsgilla hos arbetsgivaren. Avdragsrätten i den federala inkomstbeskattningen för delstatsskatter kunde slopas (den gynnar mest rikare delstater). De gigantiska jordbrukssubventionerna skulle kunna skäras ner drastiskt i ett läge med höga producentpriser på marknaden. En federal moms på 4–5 procent borde införas. Skadeståndsmanin måste brytas för att man ska få bukt med inflationen i sjukvårdskostnader (”tort reform”), något som ”Obama-care” inte gör något åt. Även inom försvaret finns åtskilligt att ta. Problemet är att allt det här avfärdas som ”politiskt omöjligt”. Frågan är när det ”omöjliga” blir möjligt i ett politiskt system som är medvetet konstruerat för att blockera omvälvande beslut och som nu därtill verkar i en populistisk mediemiljö. Jag är pessimist. Men vem vet. Kanske är akut hot om stängning av staten, inklusive försvarsmakten, vad som krävs för att tillräckligt många i kongressen ska finna vindskydd för impopulära beslut.
Den svenska vargstammen är genetiskt sårbar och starkt inavlad. Men licensjakt är ingenting som gör saken bättre, menar hon. Miljonbelopp har använts för att kartlägga den svenska vargens stamträd. Med dna-analyser, märkning och spårning har forskarna kunnat skaffa sig ungefär samma genetiska information om vilda vargar som om dem som stambokförs i djurparker, berättar Linda Laikre. Om regeringen verkligen ville värna stammens livskraftighet skulle jakten inriktas på att ta bort de genetiskt minst värdefulla exemplaren och därefter antingen låta stammen växa eller importera nya individer. Andreas Carlgren är politiker, inte logiker, och det han i vargfrågan försöker göra är att sitta på två jaktpallar samtidigt. Med licensjakterna försöker han blidka centerväljare i glesbyggd som vill ha färre eller ingen varg. Med löften om att i nästa skede införliva ny varg försöker han blidka väljare i glesbyggd och storstad som ifrågasätter jakten. Men inte heller politiskt är Carlgren trovärdig. I debattartikeln skriver han att ”högst” 20 vargar ska införlivas till och med 2014. Högst, inte lägst. Högst 20 vargar kan betyda 20 vargar. Men det kan också betyda noll. Hur det utlovade ”införlivandet” ska gå till är ännu inte utrett. Rabiesregler och smittskydd komplicerar frågan ytterligare. Var ska vargarna tas ifrån? Andreas Carlgren har pratat om Finland men den finska stammen är nu mindre än den svenska. Och i baltstaterna, berättar genetikern Linda Laikre, finns uppgifter om att vargen börjat blandas upp med hund, vilket förstås är förödande för artens bevarande. Det andra argumentet som också emellanåt framförs av regeringen är att vargstammen måste hållas nere för att skapa ett slags folklig acceptans för djuren. Regeringen har förlängt det så kallade etappmålet och tillåter nu högst 210 vargar till utgången av 2012.
Då hade de folkliga protesterna pågått i mer än tre veckor, men utrikesministern sade inte ett ord om kraven på demokrati och yttrandefrihet som fördes fram på Tunis gator. Hennes uttalande har redan blivit klassiskt. Det är ett övertydligt exempel på vad som händer när ett lands utrikespolitik styrs av invanda lojaliteter och föreställningar. Under lång tid odlade Frankrike nära relationer med Ben Ali. En lång rad presidenter – Mitterrand, Chirac och Sarkozy – har behandlat honom som en nära politisk vän och allierad. Alla hoppades att den tunisiske presidentens relativt progressiva syn på till exempel kvinnors rättigheter skulle bromsa den våldsbejakande islamismens utbredning i Nordafrika. Det var en utbredd föreställning i Frankrike. Häromdagen intervjuades den stridbara tidigare justitieministern Rachida Dati i fransk tv. Hon förklarade att hon hade haft ett mycket gott samarbete med Ben Alis regim och att hon uppskattade hans kamp mot terror och islamism. Men Frankrike såg mellan fingrarna med den alltmer brutala polisstat som byggdes upp. Det senaste statsbesöket skedde i april 2008, då Nicolas Sarkozy besökte Tunis. Då förklarade den franske presidenten att ”frihetens områden växer” i Tunisien och han klappade uppskattande om Ben Ali.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 | 20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|